Det bortglömda folket

Vendela B Brännborn

Kartonnage; 192 sidor

”Har trollen varit här och tagit mitt barn ifrån mig?” Cecilias far kan inte tro att det vanställda barn han håller i sina armar skulle kunna vara hans egen dotter. Föga anar han att flickan i hans famn har speciella krafter. Mor Kerstin är tryggheten i Cecilias liv och den som lär upp henne om de gåvor som hon är född med. Men det ska inte vara för evigt ... Ett svek tvingar Cecilia bort från hennes hem och in i en skog där hon lär sig att överleva, men hon är aldrig ensam. Någon vakar över henne. Vem är hennes välgörare? Och vem är den ondskefulla Varelse som vill åt hennes själ?

Vendela Brännborn har en fil. kand. i litteraturvetenskap och en konstnärlig magisterexamen i kreativt skrivande. Hennes barndoms samklang med naturen och mammas ord: ”Du borde skriva”, ledde henne fram till denna bok. "Jag skriver för att det helt enkelt finns så många berättelser som måste ut ur huvudet och för att fantasin alltid har varit min drivkraft och rikedom i livet. Denna historia vill jag dela med mig till dig!”

Pressrelease:

Recension av Bibliotekstjänst, lektör Teresa Vihtma, BTJ-häfte nr 4, 2016:

"Det bortglömda folket är en historia sprungen ur äkta berättarlust. Boken är välskriven och spännande med komplexa karaktärer. Den är suggestiv och tar sin näring ur en mörk period i svensk historia då mängder av kvinnor brändes till döds för häxeri. Det är en imponerande debut av en författare med såväl en kandidatexamen i litteraturvetenskap som en magisterexamen i kreativt skrivande. Vendela B. Brännborn planerar att skriva ytterligare två böcker om Cecilia."

Utdrag ur boken:

Prolog

Älvdalen 1668, mellan dröm och verklighet

Korpar cirklar i skyn ovanför henne. Deras små, svarta ögon spejar mot sitt byte. Beredda att dyka när eggen faller. Hon vänder blicken ut mot pöbeln som trycker på för att få en skymt av henne. Hennes blick söker i massan efter ett bekant ansikte. En människa som kan förklara hennes oskuld. Men hon finner inte hennes älskade anletsdrag i den föraktfulla hopen. En gammal gumma spottar henne i ansiktet. Det rister till i hennes ålderssvaga kropp.

”Känner du inte igen mig, Cecilia Andersdotter?”

Gummans vattniga ögon ser rätt in i hennes, och munnen förvrids till ett djävulskt hånleende.

Cecilia dras flera år bakåt i tiden till en barndom som hon har strävat hårt för att glömma. Hon minns hårda ord och gömda slag och hennes egen ständiga längtan efter att bli accepterad av fadern. Men djupare bakom de minnena finns det sådant som är ännu svårare att tänka på. Kramar och viskande, tröstande ord av kärlek när ingen annan hör, doften av en kärleksfull famn. Hennes bröst känns tungt vid minnet och känslan för svår att bära, hon tar sig åter tillbaka till verkligheten.

”Nå, kommer du ihåg mig än?” bräker gumman.

”Jordemor Margeta. Alltid lika otrevligt att se ditt vassa tryne.”

”Hur vågar du behandla mig illa, din lilla trollunge. Du är där du förtjänar att vara, det är det jag alltid har sagt. Det är en djup synd att mor din inte kunde ha hamnat här tidigare.”

”Dra inte in min mor i dina ord om synd. Min mor Kerstin var den mildaste utav kvinnor, för snäll för sitt eget bästa. Hon använde bara sina kunskaper till att göra gott.”

Cecilias röst bryts.

”En häxa av värsta sort. Den som tar er bästa mjölkko och rider henne med kvasten uti hennes bak så att era barn ska kunna bola med djävulen på Blåkulla.”

Margeta skriker nu i uppjagad extas till pöbeln bakom henne.

”Jag har aldrig varit på Blåkulla. Jag skulle inte ens hitta dit om jag ville och aldrig någonsin skulle jag ta era barn mot deras vilja.”

Cecilia vänder sitt uppriktiga ansikte ut mot massan. Men allt de ser är hennes blinda öga och ärret som löper utmed hennes kind.

”Hon bär Satans tecken”, skriker en man med högaffeln framför sig.

”Denna kvinna har bolat med Den Fule, hon har förlustat sig och fött ett djävulens barn. Ett barn med ansikte som en ängel. Säg mig, kan denna kvinna föda ett barn med ett vänt yttre? Det kan bara vara djävulen som kan skapa ett vackert barn till en sådan häxa.

Jag har själv sett flickan och vet var hon finns.”

Margeta avslutar med att vända sig till Cecilia och viska i hennes öra.

”Jag skulle ha dränkt dig när jag hade chansen.”

”Snälla! Gör vad ni vill med mig men rör inte min dotter.”

Cecilia säger dessa ord till Margeta men får bara ett roat skratt till svar. Hon vänder sig med förnyad kraft mot pöbeln och vädjar till dem.

”Låt min dotter vara, hon har inte gjort er något ont. Straffa mig men inte min dotter.”

Pöbeln skriker nu i vild extas.

”Bränn häxan, bränn häxan, bränn häxan.”

Kyrkoherde Lars Elvius och de andra ämbetsmännen försöker tysta ner folket som ser på henne med ögon lysande av vilt vansinne och som lystet väntar på yxans dans.

”Cecilia Andersdotter, erkänner du att du har utövat trolldom och förmått oskyldiga barn till att bola med djävulen.”

”Ja, jag erkänner.”

Cecilia ser bakåt mot Margeta med ett bedjande öga.

Margeta stirrar bara på henne med glasartad blick.

”Jag dömer dig till döden, din bödel är redo.”

Elvius ser lättad ut. Ännu en häxa har erkänt, ett gott dagsverke är utfört i herrens tjänst. Nu kan han gå hem och vila sin trötta kropp efter slitsamt arbete.

Hennes ben känns tunga och orkar knappt bära sin börda. Ska hennes huvud snart skiljas från hennes hals? Är detta verkligen sista gången hon ska dra in frisk luft i sina lungor? Kommer hon aldrig mer att få krama sin dotter och känna hennes varma kropp mot sin? Hon måste få se henne en sista gång, veta att hon är trygg. Cecilia försöker se förbi männen som för henne fram men kommer inte åt att se något över deras breda axlar. Bödeln trycker ner henne mot stupstocken. Hon hinner uppfatta den trubbiga eggen av yxan och blickar upp mot hans ansikte som är märkligt likt hennes far. Det svartnar för hennes öga och sedan omsluts hon av ett tyst mörker.

~