Andreas Osika

Andreas Osika

Jag heter Andreas och kan inte tala. Men när min mor eller någon annan trycker min hand kan jag känna den och då kan jag skriva med pekfingret på datorns bokstäver. Det är det roligaste jag vet. För då kan vi samtala om allting som intresserar mig. Det är framför allt det jag minns från mina tidigare liv. Mina tidigare liv var konstnärliga. De var inte så tråkiga som detta liv. Men nu kan jag inte göra något med mina händer mer än att äta. Det är så tråkigt.

Nu skulle jag vilja berätta att jag tidigare inte kunde tro att jag skulle kunna kommunicera med någon annan människa. Men kommunikation med stöd har hjälpt mig att leva ett mera normalt liv. Det är det bästa för oss som inte kan tala.

Citat av Andreas:

“... Vi kan bara så och vattna och annat som att ta bort ogräs. Det viktigaste gör elementarväsendena. Det förstår ni inte ännu bara för att ni inte ser dem men ni kan ju förstå att ingenting blir av sig själva. Det är ju inte så svårt att begripa. Allt annat måste man ju tillverka.Generna är ju bara arkitektritningen. Sedan måste någon bygga huset!”