Maia Aela

Mästarstenen och de sju gudinnorna

av Jennyli Gustafsson

Kartonnage - 192 sidor

Äntligen är det dags för Maia att verkställa den gamla inkaprofetian, som går ut på att hjälpa människan att skapa en ny tidsålder och en ny människa. I den här boken får du följa Maia på ett spännande äventyr till människans ursprung, när hon reser till Kenya i Afrika. Där möter hon massajerna och deras medicinman som bor i en liten by långt upp bland bergen.

Företaget kräver en hel del resurser, därför har Maias uppdrag förenats med organisationen ”Läkare utan gränser”. Samhörigheten med Mark och Filip blir avgörande för henne på många sätt, men kanske främst för att förstå sanningen om tvillingsjälen, och dess ursprung i livets träd. Men hur går det för Maia och Ernesto? I första boken förenades de båda i ett gemensamt uppdrag, och deras kärlek var stark.

Tiden på jorden är inte bara kort, den håller också på att brista och lämna den mänskliga själen i spillror. För att Maia ska kunna läka dessa sår, behöver hon förstå vem hon själv är. Hon behöver se sanningen om det äkta guldet, i djupet av Loitaskogen. Hon behöver också förstå de vackra skogsälvornas budskap, och sanningen om det förlorade barnet.

Detta äventyr är en resa i massajernas och samernas riken på jorden, men också i universums och Moder Jords översinnliga riken. Uppdraget som Maia har fått, bär hon med sig i form av en mästarsten ifrån Machu Picchu i Peru. Stenen aktiveras alltmer under resans gång, och fungerar som en portal till evigheten och de sju plejadiska systrarna.

Med hjälp av stenen finner Maia, bit för bit, sanningen om sitt eviga ursprung. Stenen berättar för henne om de eviga konstanterna: Det Heliga Dopet, Det Heliga Bröllopet och Hem Ljuva Hem. Hon får lära sig om den fjärde och femte dimensionen, och om den nya tidsålder som människan själv är på väg att skapa – för att äntligen hitta hem.

Maias uppdrag, att hjälpa människan med denna skapelse, är också Ditt uppdrag.

Utdrag ur boken:

Loitaskogen

Hemma i Sverige var det vinter, såsom det alltid är i februari. Men i Kenyas inre regioner på höglandet var det ett torrt och varmt klimat som stundtals kändes väldigt besvärande, särskilt för en nordbo.

Jag hade precis gått in i den lerhydda eller manyatta som tilldelats mig, för att vila, när jag hörde Salome ropa mitt namn.

”Maia, får jag tala med dig?”

”Ja visst”, svarade jag, ”ett ögonblick bara.”

Jag tog på mig solhatten och klev ut genom den lilla dörröppningen.

”Vad är det?” frågade jag.

”Mokompo Ole Simel vill träffa dig.”

Det gick en rysning genom hela kroppen och jag visste inte vad jag skulle säga. För en stund blev jag tyst och Salome fortsatte:

”Vi får skynda oss eftersom det är en bit att åka. Det finns en grusväg genom Masai Mara där vi kan åka bil. Men den sista biten måste vi gå till fots. Två massajer, Moses och Rieko, vägleder oss och ser till att hålla nyfikna djur på avstånd. Du behöver inte oroa dig.”

Jag oroade mig inte ett dugg för lejon eller elefanter. Det som kändes mest pirrigt just nu var att jag faktiskt skulle få träffa massajernas medicinman och överhuvud Mokompo Ole Simel. Massajer från både Kenya och Tanzania besökte honom för att få goda råd, medla i konflikter, få healing och för att se in i framtiden. Han hade ett tjurhorn fyllt med stenar för att spå framtiden. Denne vise man i åttioårsåldern skulle jag snart få träffa.

Tanken på honom gjorde mig nervös, och jag undrade så klart vad han skulle tro om mig. Skulle han ta mig på allvar? Skulle han förstå att jag hade fått mitt uppdrag ifrån stjärnorna, och att det handlade om människans uppvaknande och övergång till en ny tidsålder? Skulle han förstå hur stort och viktigt vårt möte var för hela kosmos? Skulle han ha överseende med Mark och Filip ifrån ”Läkare utan gränser”? Många frågor snurrade i mitt huvud, och jag kände ett lätt illamående välla upp inom mig.

Jag packade en väska med några förnödenheter: en tröja, vatten och anteckningsblock. Mästarstenen svepte jag in i en liten duk och la ner i väskan. Fortfarande visste jag inte riktigt vilken funktion den hade. Men den måste vara med, så långt var det klart. Salome hade sagt att vi åker om en halvtimma.

För att ta vara på tiden satte jag mig ned för att meditera. Inget annat kändes rätt just då. Tystheten i byn avbröts ibland av fåren och getterna som bräkte, eller av några barn som lekte i närheten.

”Hälsad vare du Maia, till ett vishetens landskap. Många är vi som har väntat din ankomst, och keruber och änglar jublar i skyn över att du äntligen är här. Du har ett spännande uppdrag framför dig, och detta är din första anhalt på en viktig resa för mänskligheten.

Orden som du hör nu kommer ifrån visionärer från Kassiopeia. Hämta hem information om tanken som planterades i kratrarna på Kilimanjaros topp! Arbetet som du ska göra här går ut på att fungera som en kanal mellan den ursprungliga tanken och evighetens ljus. Temperaturen kommer att höjas! Det är en sak som är säker. Då är det viktigt att förhålla sig så som vattnet skulle ha gjort. Moder Vatten är alltid med dig.

Förstå att du alltid har tillgång till alla fyra element: Moder Jord, Moder Vatten, Fader Vind och Fader Sol. Du har fått lära dig om dessa tidigare. Tanken som du är här för att hämta finns bevarad djupt ner i jorden. Tvivla inte på dig själv.”

Plötsligt vaknade jag till av en skarp signal utifrån. Jag rusade upp och förstod genast att jag var sen. De väntade redan på mig i jeepen. Jag sa tack samtidigt som jag rusade ut från hyddan med väskan på ryggen. Hjärtat slog snabbt. Solen var på väg ner och ljuset hade gulnat. De torra grusvägarna lyste som av guld. De stora vidderna låg framför oss, och i horisonten tornade de blågrå bergen upp sig. Det var verkligen en speciell resa. Vad som helst kunde hända, och jag hade ingen aning om när vi skulle komma fram.

Långt om länge stannade jeepen, och jag vaknade till. Min första känsla var att jag var hemma i Sverige, men vips var jag tillbaka i Afrika igen. Tanken kan färdas på bråkdelen av en sekund, tänkte jag. Evigheten och ursprunget bär samma tanke, och den ska jag vidarebefordra till världen.

Samtidigt som tankarna snurrade i huvudet var vi redan på väg till fots. Några hade ficklampor och de två massajerna hade facklor. Det var inte riktigt kolsvart ännu, men facklorna var ändå en trygghet. En stor och vildvuxen skog höjde sig framför oss och jag kände en ilning gå genom kroppen. Ska vi gå in där, tänkte jag. Skogsvegetationen skiljde sig väldigt mycket ifrån de små träden man kunde se ute på savannen. Skogen var enorm, kändes det som. Träden stod tätt och reste sig mot himmelen. I mina ögon såg det ut som en riktig trollskog.

www.gudharenplan.se

Infoblad:

Köp första boken i Maia Aela-serien här: