Legenden om den längsta natten

Ann-Sofi Carlborn

Kartonnage - 384 sidor

I alla tider har mystiker och helgon, liksom filosofer och diktare, gruvat på och skrivit om begreppet "den längsta natten"; denna mytomspunna inre resa till själens ursprung och kärlekens källa.

Genom att använda sig av ärketypiska karaktärer och metaforiskt berättande vill författaren med denna bok bidra till att detta fascinerande begrepp blir mer disponibelt.

Med humor och spänning som ledstjärna har hon lyckats föra ihop olika världar som omger oss alla. I Legenden om den längsta natten samverkar insekter, djur, människor, naturväsen, andar och änglar för att hjälpa varandra att komma till insikt om livets mening. När de får kontakt med sina högre Jag, inser alla att de har sina egna steg att förverkliga i den personliga utvecklingen och i universums eviga livsdans, där ingen har mera värde än någon annan. Det är endast tillsammans, i enhet, som vi blir starka individuellt. Vi får då modet att ta ansvar för oss själva och vårt eget handlande och på så vis hjälper vi även Jorden, allas vår moder. Förhoppningen är att läsaren under äventyrets gång, inte bara lär känna rollfigurerna, utan även hitintills okända delar av sig själv - och samtidigt lär känna den kraft som binder oss alla samman: Kärleken!

"Jag önskar dig som läsare en god och annorlunda läsupplevelse."

Ann-Sofi Carlborn

Ur boken:

Äntligen skulle han få det gjort! Det var som om en osynlig kraft tvingade honom. Var det ödet? Kunde man undgå ödet? Det han blivit beordrad att göra skulle komma att få förfärliga konsekvenser, han bara kände det på sig ... Hela natten hade han surrat runt och våndats; skulle han göra det eller inte ... Han ville inte. Men han måste. Ja, han var helt enkelt tvungen. Ett litet stick bara, så skulle det hela vara över. Ett litet, litet stick i det lilla människobarnets arm. Det skulle väl inte vara så svårt.

Så när som på det lilla barnets mjuka andning, var rummet helt tyst. På nattduksbordet syntes försommarens första sirliga blombukett. Dess väldoft blandades med vinden, som blåste milt genom det öppna fönstret och lyfte lätt på den tunna spetsgardinen där han klamrade sig fast. Månen lyste med sitt ljuva sken in i flickans rum.

Om jag blundar, tänkte myggan, kanske det går lättare. Vid en vindpust släppte han taget och lät den föra honom fram mot flickebarnets säng. Han segnade utmattad ned på hennes arm. Så varm och mjuk den var och full av små fjun. Han vågade inte röra sig, tänk om någon kom. Hon kanske vaknade. Eller, kanske hade människorna här sådant där myggift i barnets rum, så att han när som helst kunde falla död ned, DÖD! En uggla hoade långt borta, kanske för att varna honom. Han var tvungen att skynda sig och inte fega ur. Sticka till, ned med gadden bara. Suga upp lite blod. Men, inte för mycket, då skulle han nog svimma. Han rös, knep ihop ögonen, böjde på huvudet och stack till.